Wear sunscreen
Min mamma delgav mig just den glädjande nyheten att vi har haft hela tre och en halv soltimme i Stockholm i november.
Ni glömmer väl inte solskyddskrämen när ni går ut?
Ni glömmer väl inte solskyddskrämen när ni går ut?
Gabi och Göran
Ikväll har jag varit och sett fina Gabriella få ett stipendium (för att hon är så bra) och därefter lyssnat på Göran Skytte när han pratade om sin bok Brev från tystnaden. Breven ifråga är skrivna av Carl Julius Dalmer, hans mormors far. Carl Julius Dalmer var döv och gick på Manillaskolan. Han var en av de första döva som fick en yrkesutbildning. Alla som var där fick köpa boken för så mycket vi själva ville betala, men max 100 kronor. Ska definitivt sätta igång och läsa boken. Fast, ja, måste ju läsa ut den jag håller på med först, "The inheritance of loss"... Och så har jag ju min stickning... I sinom tid så!
Gabriella med diplom
Gabriella med diplom
Giv mig styrka. Eller?
Nej Johanna. Du får inte skicka såna här sms till mig. Du gör det mycket mycket svårt för mig.
Sms från Johanna 15.07: Något som du inte kan stå emot... Goa 19-26 nov, end flyg 1468 kr. Ska vi dra?
Gaaaaaah.
Sms från Johanna 15.07: Något som du inte kan stå emot... Goa 19-26 nov, end flyg 1468 kr. Ska vi dra?
Gaaaaaah.
Återuppväckt hobby del 2
Så här mysigt hade jag och min katt det igår kväll. Stickningen matchar både täcke och vägg som ni ser. Vad tror ni det ska bli?
Återuppväckt hobby
Idag borde jag ha pluggat. Men istället har jag stickat. Och hälsat på farmor. Och umgåtts med Gabriella. Och googlat på centralamerika. Och tagit en promenad.
Ja det finns hur mycket som helst att göra när man borde plugga. Nu ska jag återgå till min stickning! Jag kan lägga upp en bild senare om det är nån som vill se. Den är röd iallafall.
Ja det finns hur mycket som helst att göra när man borde plugga. Nu ska jag återgå till min stickning! Jag kan lägga upp en bild senare om det är nån som vill se. Den är röd iallafall.
Lördagsaktivitet
I brist på bättre att göra har jag ordnat böckerna i min bokhylla i färgskala.
Sovdags
Min kära vän Mathilde är ett under av effektivitet nuförtiden, och full av energi. Jag undrar avundsjukt hur det går till. Hennes råd är att gå och lägga sig vid tio på kvällen. Egentligen mycket logiskt, går man och lägger sig tidigare vaknar man tidigare och då får man mer gjort. De sena timmarna man är vaken är ju i sanningens namn rätt hjärndöda timmar.
Jag har sjukt mycket jag skulle behöva göra imorgon. Klockan är tre. Hur tror ni det kommer gå för mig?
Jag har sjukt mycket jag skulle behöva göra imorgon. Klockan är tre. Hur tror ni det kommer gå för mig?
Du vet att du har varit (för) länge i Indien när....
Den här listan skrev jag när jag och Elsa spenderade en hel dag på Zürich flygplats i väntan på att flyga hem. 8 januari i år alltså, men har inte publicerat den förrän nu. Men det är väl aldrig försent. Alltså:
Du vet att du varit (för) länge i Indien när...
...du i ögonvrån ser att något kommer emot dig, men du vet inte om det är en ko eller en ricksha - och du bryr dig inte heller.
...konsistensen på din eller andras avföring är ett vanligt samtalsämne vid matbordet.
...du inte länge kan komma ihåg vad som menas med punktlighet.
...en mus kilar förbi på golvet på restaurangen där du äter, och din enda reaktion är att du uttråkat nickar med huvudet åt musens håll och säger till din vän: mus.
...din vän nickar lika uttråkat och fortsätter äta.
...du inte längre frågar hur lång tid någonting kommer att ta, för du vet att svaret ändå alltid blir: five minutes!
...du anser att en handviftning åt ett obestämt håll är ett fullständigt acceptabelt svar när du frågar någon om vägen.
...maten på restaurangen kommer efter bara 30 minuter och du undrar om de stänger snart eftersom de verkar ha så bråttom.
...du har insett att Indien egentligen inte har varken vänstertrafik eller högertrafik - utan rätt och slätt trafik.
...du har mer armband och sjalar i din ryggsäck än du någonsin kommer att behöva - och du förstår inte riktigt hur allt har kommit dit.
...du oroligt undrar vad som är fel när det inte har varit strömavbrott på ett helt dygn.
...du blir lättad när du får reda på att det faktiskt var strömavbrott men att du måste ha missat det på något sätt.
...du kommer in i en affär som har prislappar på varorna och du tänke "här var vi oflexibla".
...du tycker, liksom resten av Indiens befolkning, att strecken som delar en väg i flera filer mest är där som prydnad.
...tre personer på en moped inte längre får dig att höja på ögonbrynen.
...det gör inte fyra personer heller. Inte ens om en av dem är ett spädbarn.
...du är van vid att indier finner dig väldigt lustig - och du förstår aldrig varför.
...du inte längre lägger märke till hur många som stirrar på dig.
...det finns ingen fråga som inte kan besvaras - och fullständigt förklaras - med frasen "det här är Indien".
Du vet att du varit (för) länge i Indien när...
...du i ögonvrån ser att något kommer emot dig, men du vet inte om det är en ko eller en ricksha - och du bryr dig inte heller.
...konsistensen på din eller andras avföring är ett vanligt samtalsämne vid matbordet.
...du inte länge kan komma ihåg vad som menas med punktlighet.
...en mus kilar förbi på golvet på restaurangen där du äter, och din enda reaktion är att du uttråkat nickar med huvudet åt musens håll och säger till din vän: mus.
...din vän nickar lika uttråkat och fortsätter äta.
...du inte längre frågar hur lång tid någonting kommer att ta, för du vet att svaret ändå alltid blir: five minutes!
...du anser att en handviftning åt ett obestämt håll är ett fullständigt acceptabelt svar när du frågar någon om vägen.
...maten på restaurangen kommer efter bara 30 minuter och du undrar om de stänger snart eftersom de verkar ha så bråttom.
...du har insett att Indien egentligen inte har varken vänstertrafik eller högertrafik - utan rätt och slätt trafik.
...du har mer armband och sjalar i din ryggsäck än du någonsin kommer att behöva - och du förstår inte riktigt hur allt har kommit dit.
...du oroligt undrar vad som är fel när det inte har varit strömavbrott på ett helt dygn.
...du blir lättad när du får reda på att det faktiskt var strömavbrott men att du måste ha missat det på något sätt.
...du kommer in i en affär som har prislappar på varorna och du tänke "här var vi oflexibla".
...du tycker, liksom resten av Indiens befolkning, att strecken som delar en väg i flera filer mest är där som prydnad.
...tre personer på en moped inte längre får dig att höja på ögonbrynen.
...det gör inte fyra personer heller. Inte ens om en av dem är ett spädbarn.
...du är van vid att indier finner dig väldigt lustig - och du förstår aldrig varför.
...du inte längre lägger märke till hur många som stirrar på dig.
...det finns ingen fråga som inte kan besvaras - och fullständigt förklaras - med frasen "det här är Indien".
Kolla in!
Hear And Now
Igår var vi och såg Hear and Now på Doc Lounge. Den skulle vara textad på engelska, men de hade fått fel kopia så det enda som var textat var när huvudpersonerna pratade. En smula snopet men de bad om ursäkt och så fick vi se den gratis. Om det är någon av er som vet var man kan se med den text så säg gärna till.
Hear and Now är en dokumentär om Sally och Paul som är ett amerikanskt gift par. De är också döva. Vid 65 års ålder bestämmer de sig för att operera in varsitt cochlea implantat. Filmen följer deras tankar under beslutsprocessen, innan operationen och efter operationen. Det är en stark och tänkvärd film som tar tid att smälta. Men framförallt tycker jag att det var en fin berättelse om deras kärlek till varandra.
I början av filmen berättar Paul om sin skolgång. När han var barn gick han i en dövskola, men high school gick han i en hörande skola. Han sa att han aldrig tidigare hade sett sig själv som en döv person, förrän han började i den hörande skolan. När han hade varit omgiven av döva personer var han Paul. Men när han var omgiven av hörande personer var han plötsligt "den döva killen".
Människor definierar sig själva utifrån andra, och det är en av anledningarna till varför dövsamhället är så viktigt för alla döva. Där definieras man inte utifrån vad man inte kan - i det här fallet höra. (Däremot inte sagt att man slipper definitioner, men de baseras inte på ens brister utan på vilken skola man har gått i, om man har döv familj osv). Det är av just den anledningen jag tycker det är så viktigt att döva och hörselskadade barn och ungdomar får möjlighet att gå i en skola med andra döva och hörselskadade barn. För att skapa en identitet behöver man ha folk runt omkring sig som man kan identifiera sig med, både personer i ens egen ålder, men också äldre förebilder. Tryggheten det ger att gå i en skola där alla förstår en och alla kommunicerar på lika villkor ger en djupt rotad självkänsla. Det är en inneboende trygghet som jag tror att en integrerad skolgång inte kan ge på samma sätt. Det var dagens politiska statement, tillbaka till filmen nu...
Jag undrar hur hörande reagerar på filmen. I en användarkommentar om filmen på Imdb står att de "managed to live their lives successfully". Den outtalade (outskrivna?) fortsättningen "trots att de är döva" hänger i luften. När Pauls mamma på 40-talet fick reda på att sonen var döv gick hon gråtande fram och tillbaka på gatan där de bodde, och sköt barnvagnen med Paul i framför sig. När grannarna frågade vad som stod på berättade hon att hennes son var döv. Han skulle aldrig kunna prata, han skulle aldrig få ett riktigt liv.
Det var på 40-talet. Men idag, 60 år senare står i en recension på en hemsida (advance for audiologists, förmodligen lika partiska åt det ena hållet som jag är åt det andra) apropå makarnas skolgång "they were taught the oral method of communication, a groundbreaking form of instruction that involved learning basic sounds-and later, words and speech-by touching the faces of speaking instructors." Banbrytande alltså. Ja det var väl vad man sa under Milanokongressen 1881 också, då man förbjöd teckenspråk i undervisningen...
I kommentarer till ovanstående recension undrar folk om deras livskvalite nu har förbättrats. Den var alltså dålig tidigare?
Jag vet inte vart jag vill komma med det här, mer än att jag tycker att folk fokuserar på helt fel saker ibland. Det är tydligen imponerande när döva lyckas med något men allra helst ska de fixas och botas, för att maximera livskvaliteten. Jag undrar om det var filmskaparens avsikt med filmen?
Se filmen, och tala om för mig var man kan se den med text!
Hear and Now är en dokumentär om Sally och Paul som är ett amerikanskt gift par. De är också döva. Vid 65 års ålder bestämmer de sig för att operera in varsitt cochlea implantat. Filmen följer deras tankar under beslutsprocessen, innan operationen och efter operationen. Det är en stark och tänkvärd film som tar tid att smälta. Men framförallt tycker jag att det var en fin berättelse om deras kärlek till varandra.
I början av filmen berättar Paul om sin skolgång. När han var barn gick han i en dövskola, men high school gick han i en hörande skola. Han sa att han aldrig tidigare hade sett sig själv som en döv person, förrän han började i den hörande skolan. När han hade varit omgiven av döva personer var han Paul. Men när han var omgiven av hörande personer var han plötsligt "den döva killen".
Människor definierar sig själva utifrån andra, och det är en av anledningarna till varför dövsamhället är så viktigt för alla döva. Där definieras man inte utifrån vad man inte kan - i det här fallet höra. (Däremot inte sagt att man slipper definitioner, men de baseras inte på ens brister utan på vilken skola man har gått i, om man har döv familj osv). Det är av just den anledningen jag tycker det är så viktigt att döva och hörselskadade barn och ungdomar får möjlighet att gå i en skola med andra döva och hörselskadade barn. För att skapa en identitet behöver man ha folk runt omkring sig som man kan identifiera sig med, både personer i ens egen ålder, men också äldre förebilder. Tryggheten det ger att gå i en skola där alla förstår en och alla kommunicerar på lika villkor ger en djupt rotad självkänsla. Det är en inneboende trygghet som jag tror att en integrerad skolgång inte kan ge på samma sätt. Det var dagens politiska statement, tillbaka till filmen nu...
Jag undrar hur hörande reagerar på filmen. I en användarkommentar om filmen på Imdb står att de "managed to live their lives successfully". Den outtalade (outskrivna?) fortsättningen "trots att de är döva" hänger i luften. När Pauls mamma på 40-talet fick reda på att sonen var döv gick hon gråtande fram och tillbaka på gatan där de bodde, och sköt barnvagnen med Paul i framför sig. När grannarna frågade vad som stod på berättade hon att hennes son var döv. Han skulle aldrig kunna prata, han skulle aldrig få ett riktigt liv.
Det var på 40-talet. Men idag, 60 år senare står i en recension på en hemsida (advance for audiologists, förmodligen lika partiska åt det ena hållet som jag är åt det andra) apropå makarnas skolgång "they were taught the oral method of communication, a groundbreaking form of instruction that involved learning basic sounds-and later, words and speech-by touching the faces of speaking instructors." Banbrytande alltså. Ja det var väl vad man sa under Milanokongressen 1881 också, då man förbjöd teckenspråk i undervisningen...
I kommentarer till ovanstående recension undrar folk om deras livskvalite nu har förbättrats. Den var alltså dålig tidigare?
Jag vet inte vart jag vill komma med det här, mer än att jag tycker att folk fokuserar på helt fel saker ibland. Det är tydligen imponerande när döva lyckas med något men allra helst ska de fixas och botas, för att maximera livskvaliteten. Jag undrar om det var filmskaparens avsikt med filmen?
Se filmen, och tala om för mig var man kan se den med text!
För ett år sedan...
För ett år sedan vid den här tiden var jag i Indien. Jag hade redan varit där i fem veckor. Idag för exakt ett år sedan åkte Nicole vidare till Thailand. Hon kom till Shirleys samma dag som jag och vi delade rum i fem veckor. Idag är det alltså ett år sedan jag såg henne sista gången. Undrar hur många av de jag träffade där borta jag kommer att träffa igen någon gång?
November 2008:
November 2009:
Det är skillnad på ljus och ljus.
November 2008:
November 2009:
Det är skillnad på ljus och ljus.
Amsterdam!
För drygt en månad sen var jag i Amsterdam för andra gången i mitt liv. Jag gillar verkligen Amsterdam, jag tycker det är en otroligt mysig stad med trevligt folk. Jag älskar kanalerna och husen med de enorma fönstren. Men jag tror att jag skulle bli lätt klaustrofobisk om jag bodde där en länge tid, av att aldrig få titta ut över de platta ytor som finns i Stockholm (och Sverige). Vi har ju våra stora ängar och framförallt havet. Havet slår kanaler så är det bara.
Men en sak förstår jag inte. Det är varför man som turist alltid ska hålla på och fota en massa cyklar? Okej för att det är väldigt mycket cyklar i Amsterdam och att det är en cykelstad, men det är Örebro också och jag höll inte på och fotade en massa cyklar hela tiden när jag bodde där för det? Men i Amsterdam gör man det. Det är som tics.
Amsterdam 2007:
Amsterdam 2009:
Men en sak förstår jag inte. Det är varför man som turist alltid ska hålla på och fota en massa cyklar? Okej för att det är väldigt mycket cyklar i Amsterdam och att det är en cykelstad, men det är Örebro också och jag höll inte på och fotade en massa cyklar hela tiden när jag bodde där för det? Men i Amsterdam gör man det. Det är som tics.
Amsterdam 2007:
Amsterdam 2009:
Hei fra Norge
Vi var i en björnpark igår, fast de hade lite alla möjliga djur. Ungefär som skansen så det var ju inte så jätteexotiskt för min del, men igelkottarna blev jag helt förälskad i, ser ni hur söt den är?? Vi hade en igelkott i trädgården förut, Tussi var väldigt intresserad av den, men igelkotten var inte lika intresserad den. Den knatade iväg till närmaste buske och stack in huvudet under de lägsta grenarna. Sen stannade den. Den trodde väl att den inte syntes utifrån när huvudet var gömt. Ungefär som barn tror att andra inte kan se dem om de själva håller för ögonen.
Här är jag och Megan med Norges största björn i bakgrunden. (Jag och de svenska killarna tyckte dock att den var lite liten)
Idag har vi lyssnat på Colin Allen från Australien som pratade om mänskliga rättigheter. Mycket intressant! Därefter mer teambuilding. Misstänker att mer träningsvärk är att vänta.
Florian (WFDYS styrelse, från Österrike), Mette (Danska ledaren) och jag (tröjan säger väl allt?)
Och så till sist; lite svensk stolthet!
Om ni undrar varför det bara är bilder på mig och andra ledare så är det för att vi är bäst. Nejdå. Vi får inte lägga upp bilder på deltagarna på privata bloggar, facebook eller liknande. Däremot har jag skrivit i SDU:s officiella blogg och där finns det mer bilder. Kolla www.s-d-u.se/blogg. Det finns också en del bilder från lägret på WFDYS hemsida www.wfdys.org.
Nu ska jag gå och vara en aktiv ledare!
Här är jag och Megan med Norges största björn i bakgrunden. (Jag och de svenska killarna tyckte dock att den var lite liten)
Idag har vi lyssnat på Colin Allen från Australien som pratade om mänskliga rättigheter. Mycket intressant! Därefter mer teambuilding. Misstänker att mer träningsvärk är att vänta.
Florian (WFDYS styrelse, från Österrike), Mette (Danska ledaren) och jag (tröjan säger väl allt?)
Och så till sist; lite svensk stolthet!
Om ni undrar varför det bara är bilder på mig och andra ledare så är det för att vi är bäst. Nejdå. Vi får inte lägga upp bilder på deltagarna på privata bloggar, facebook eller liknande. Däremot har jag skrivit i SDU:s officiella blogg och där finns det mer bilder. Kolla www.s-d-u.se/blogg. Det finns också en del bilder från lägret på WFDYS hemsida www.wfdys.org.
Nu ska jag gå och vara en aktiv ledare!
Det ær någon jag vill att ni ska træffa
Får jag presentera min nya pojkvæn. Han ær ganska stor, større æn de flesta, och vældigt hårig. Han har stora guldringar i øronen och rosiga kinder.
Han ær ganska tystlåten, sæger att han bor i en grotta i skogen. Det bekymrar mig, før jag ær ju verkligen en stadstjej.
Och ja just det - han har svans. Tror ni att det ær något jag borde oroa mig før?
Hær ær en bild på oss två.
Han ær ganska tystlåten, sæger att han bor i en grotta i skogen. Det bekymrar mig, før jag ær ju verkligen en stadstjej.
Och ja just det - han har svans. Tror ni att det ær något jag borde oroa mig før?
Hær ær en bild på oss två.
WFDYS juniorläger
Jag är på äventyr i Norge! Högt uppe på ett berg någonstans är vi. Man ser inte särskilt mycket för dimman ligger tät runt bergen, och det duggar hela tiden. Jag vet att det är supersoligt i Stockholm, så ni behöver inte upplysa mig om det!
De andra ledarna är jättehärliga, liksom barnen. De är och simmar i poolen nu, vi ledare väntar tills ikväll då ska vi nog inta bastun. Men först har jag nattvakt fram till ett.
Vi ledare har även ett roterande schema på översikt av handtvätten. Nej det är inget skämt. Trodde det själv först, men det är den här svininfluensan som ställer till det förstår ni. Därför är det uppställning tre gånger om dagen för handtvätt och spritning.
Idag har vi ägnat oss åt teambuildning hela dagen. Det är alltså det bilden ska föreställa. Teambuildning. Det handlade för det mesta om att hela gruppen skulle hjälpa varandra att komma över/igenom en hög vägg/en stock/en bilring osv. Roligt men mina ben är gele nu.
Nu ska jag gå och socialisera lite! Hejdå!
