Helt slut efter en dags målning i kråkboet. Vardagsrummet ser numera inte ut som ett vardagsrum i ett kråkbo utan som ett vardagsrum i en härlig lägenhet som ligger högt upp och som har fönster i tre väderstreck. Inte tokigt.

SPOILERVARNING. OM DU INTE HAR SETT AVATAR OCH INTE VILL VETA HUR DEN SLUTAR LÄS INTE DET HÄR.



Och ni som tycker att den filmen är jättebra - ta inte åt er av min kritik - jag vet att man ska se filmen som en film med häftiga effekter och bra story och inte överanalysera som jag gör. Men jag kan inte låta bli.




Jag har varit och sett Avatar. James Camerons nya film som visas i 3D. Dyrast, störst, nyast, häftigast - superlativen haglar. Jag blev superdeprimerad.

Ja, den är snyggt gjord. Effekterna är häftiga, 3D-formatet ger det en annan dimension (så att säga...), och det finns en vinnande story med känslorna på rätta ställena. Jag inser att det är så man borde tolka filmen. Stanna där och inte gå längre. För det är bara en spelfilm. Planeten Pandora finns inte på riktigt, inte heller det tre meter långa, blåa, Na'vi-folket.

Filmen börjar med att människorna har kolonialiserat en ny planet. Det är inte det ordet de använder i filmen naturligtvis, i filmen heter det att människornas planet är döende och att man har varit tvungen att hitta en ny planet för att rädda människorna.
Men kolonialism är vad det handlar om. Människorna har kommit dit, byggt upp en liten civlisation åt sig själva och ska nu ägna sig åt att bekämpa vildarna. Vildarna bor i skogen och är ett med naturen. Det tycker människorna är rent flum. Skogsandar är inte fakta. Fakta är att vildarna bor på ett område som är rikt på unobtanium. Unobtanium är ett ämne som är värt 20 miljoner dollar per kilo. Och här har vi hela kärnan i mänsklighetens historia. Pengar. Alltså ska vildarna flytta på sig. Ett litet forskarlag har skapat avatarer - avbilder av Na'vi-människorna och vill studera dem, förstå dem och i förlängningen få de att flytta på sig med fredliga metoder. De som är där för att få tag i unobtaniumet ger de en chans. De ska förmedla till Na'vi att de har två val. Samarbeta - dvs flytta på sig, eller inte samarbeta och då kommer människorna att flytta på dom. Inte mycket till val kan man tycka. Någon kallar i ett vredesutbrott Na'vi för de blå aporna. Under kolonialismen kallade europeerna afrikanerna för vildar, och jämförde dem med apor.

Sen får människorna i filmen för sig att de ska skövla skogen. Skogen skövlas. Na'vi lider, drivs på flykt, många dör. Det här är inget nytt. Det har hänt förr, det händer nu och det kommer att hända igen. Det skövlas, det eldas och det skjuts. Publiken är hänförd - den här fantasy-filmen är något alldeles extra! Fantasy? Verklighet säger jag.
Skulle ni tycka det var lika häftigt om vi såg en dokumentär om skövlingen av Amazonas regnskogar om bara vi såg den med 3D-glasögon?

Nu är det här en spelfilm så det finns en rejäl dos drama, kärlek, äventyr i det också. En story helt enkelt. Det är inte den jag recenserar nu.

Filmen slutar med att Na'vi slår tillbaka. Människorna får erkänna sig besegrade och åker hem. Det var ju ett trevligt slut, synd att det aldrig har gått till så på riktigt. Och vore det verklighet skulle människorna komma tillbaka snart nog. Igen och igen, tills deras dödliga maskiner vunnit över vildarnas pilbågar. Då skulle de ha en till planet att förstöra.

Det slog mig att det är ju så det kommer att sluta. Vi kommer att förstöra den här planeten och sen kommer vi att hitta en annan planet att förstöra. Köpenhamnsmötet resulterade inte i det kraftfulla bindande åtagande många hoppats på. Jag har alltid haft en stark tro på att saker och ting kan förändras, att det lilla man gör själv har betydelse och kan påverka. Just nu i denna sena timme är den tron borta. Om inte ens världens ledare kan göra något åt saken, hur ska då vi andra kunna göra det? Vad tjänar det till att gå istället för att ta bilen, eller att källsortera? Det kommer inte att vara tillräckligt. Skit i allt, flyg sönder planeten vetja, vi här i Sverige kommer att klara oss iallafall. Maldiverna, det är en annan fråga. Men varför bry oss?

Jag såg Maldivernas president i en intervju på tv under klimatmötet. Maldiverna är en av de små ö-stater som hotas mest av klimatförändringarna på grund av hur lågt landet ligger. En liten höjning av havsnivån skulle kunna dränka hela landet. Han sa en sak som jag fortfarande tänker på. Han sa att han hoppades att man skulle komma fram till ett beslut som skulle göra att alla länder skulle tillåtas att fortsätta existera.

Tillåtas att fortsätta existera. Hur sjukt är inte det. Genom våra handlingar hotar vi hela länders existens. Och de kan inte själva göra något åt saken, de kan bara hoppas att vi ska tillåta dom att fortsätta existera.

I James Camerons värld är jorden döende år 2154. Det känns inte alls som en omöjlighet. Nu ska jag sova och se om tron på mänskligheten har kommit tillbaka när jag vaknar imorgon.

Satt och läste DN på stan imorse. Skön start på fredagsmornarna tycker jag. Fast gillade det bättre när den kom på torsdagar.

I ansiktsmaskinen berättar en kille från Paris om sin utekväll. Han säger "På lördagseftermiddagen var vi tvungna att gå till Systembolaget innan de stängde. Det kändes som att köpa alkohol för sista gången i livet".

Den kommentaren gjorde min dag.

Inatt har jag drömt hur mycket som helst. Nästan så att jag undrar hur länge jag sov egentligen, för att ha hunnit med att drömma om allt detta: Hästar, mörka skogar, drakar, kurskamrater som visar sig vara vampyrer, enorma hus, snabba bilar, godis uppe på ett loft, mackor, pendeltågsplattformar som var omöjliga att hitta till, samt att jag var gravid och jag var beräknad att föda idag men min mage var så liten så jag och min mamma sket i det och åkte in till stan och fikade istället.

Det här är inte ens allt. Jag är en sån människa som påverkas väldigt mycket av mina drömmar. Har jag en jobbig dröm kan jag gå runt och vara deppig eller sur hela dagen, och har jag en bra dröm är jag på gott humör. Nu kommer jag att gå runt och vara förvirrad och disträ hela dagen, med allt detta i huvudet. Får inte bort bilden på den stora svarta varelsen med röda ögon som var en korsning mellan häst och drake och som anföll mig när jag satt på min häst. (Min häst, som i den jag hade i drömmen, jag har ingen häst och jag har inte ens ridit på tio år. Men i drömmen var jag en mästerryttare kan jag tala om för er.)

Idag har jag boxats. Det var asgrymt.

Följde med min pappa som brukar gå och boxas, och den tränaren brukar ha boxning med de anställda på hans arbete.

Det var i en "riktig" boxningsklubb (riktig och riktig, vad är en falsk?). Kände mig en aning liten och bortkommen i början bland boxningssäckarna och de stora grabbarna. I gruppen var jag dock yngst, det var en salig blandning på folk mellan 22-60 ungefär.

Det var väldigt roligt, och nu känner jag mig sådär skönt nytränad. Har haft en mysig kväll med Grey's anatomy, So You Think You Can Dance, min katt (en gris enligt nån?) och min stickning.

Nu är det sängdags.

Igår kväll blev det en lugn kväll i efterdyningarna av vaccinets biverkningar. Det blev lördagsmys med Gabriella, kaka & te, hål i väggen och fyra bröllop och en begravning. Vet inte hur många gånger jag har sett den filmen, men fin är den. Upptäckte att jag hade minnts fel en hel del på slutet, det var nästan lite snopet.

På begravningen i filmen läser Matthew (John Hannah) upp en dikt av W.H. Lauren.

Jag vaccinerade mig i fredags, det gjorde min pappa också. Natten till lördag hade vi båda feber och dagen efter hade vi världens huvudvärk. Tydligen är det bara två av tio som får feber av sprutan. Lustigt att både jag och pappa är två av de tio.

Trots det tycker jag att alla bör vaccinera sig. Det är min åsikt.

Min mamma delgav mig just den glädjande nyheten att vi har haft hela tre och en halv soltimme i Stockholm i november.

Ni glömmer väl inte solskyddskrämen när ni går ut?

Ikväll har jag varit och sett fina Gabriella få ett stipendium (för att hon är så bra) och därefter lyssnat på Göran Skytte när han pratade om sin bok Brev från tystnaden. Breven ifråga är skrivna av Carl Julius Dalmer, hans mormors far. Carl Julius Dalmer var döv och gick på Manillaskolan. Han var en av de första döva som fick en yrkesutbildning. Alla som var där fick köpa boken för så mycket vi själva ville betala, men max 100 kronor. Ska definitivt sätta igång och läsa boken. Fast, ja, måste ju läsa ut den jag håller på med först, "The inheritance of loss"... Och så har jag ju min stickning... I sinom tid så!

Nej Johanna. Du får inte skicka såna här sms till mig. Du gör det mycket mycket svårt för mig.

Sms från Johanna 15.07: Något som du inte kan stå emot... Goa 19-26 nov, end flyg 1468 kr. Ska vi dra?


Gaaaaaah.

Så här mysigt hade jag och min katt det igår kväll. Stickningen matchar både täcke och vägg som ni ser. Vad tror ni det ska bli?

Idag borde jag ha pluggat. Men istället har jag stickat. Och hälsat på farmor. Och umgåtts med Gabriella. Och googlat på centralamerika. Och tagit en promenad.

Ja det finns hur mycket som helst att göra när man borde plugga. Nu ska jag återgå till min stickning! Jag kan lägga upp en bild senare om det är nån som vill se. Den är röd iallafall.

I brist på bättre att göra har jag ordnat böckerna i min bokhylla i färgskala.

Min kära vän Mathilde är ett under av effektivitet nuförtiden, och full av energi. Jag undrar avundsjukt hur det går till. Hennes råd är att gå och lägga sig vid tio på kvällen. Egentligen mycket logiskt, går man och lägger sig tidigare vaknar man tidigare och då får man mer gjort. De sena timmarna man är vaken är ju i sanningens namn rätt hjärndöda timmar.

Jag har sjukt mycket jag skulle behöva göra imorgon. Klockan är tre. Hur tror ni det kommer gå för mig?

Den här listan skrev jag när jag och Elsa spenderade en hel dag på Zürich flygplats i väntan på att flyga hem. 8 januari i år alltså, men har inte publicerat den förrän nu. Men det är väl aldrig försent. Alltså:

Du vet att du varit (för) länge i Indien när...

...du i ögonvrån ser att något kommer emot dig, men du vet inte om det är en ko eller en ricksha - och du bryr dig inte heller.

...konsistensen på din eller andras avföring är ett vanligt samtalsämne vid matbordet.

...du inte länge kan komma ihåg vad som menas med punktlighet.

...en mus kilar förbi på golvet på restaurangen där du äter, och din enda reaktion är att du uttråkat nickar med huvudet åt musens håll och säger till din vän: mus.

...din vän nickar lika uttråkat och fortsätter äta.

...du inte längre frågar hur lång tid någonting kommer att ta, för du vet att svaret ändå alltid blir: five minutes!

...du anser att en handviftning åt ett obestämt håll är ett fullständigt acceptabelt svar när du frågar någon om vägen.

...maten på restaurangen kommer efter bara 30 minuter och du undrar om de stänger snart eftersom de verkar ha så bråttom.

...du har insett att Indien egentligen inte har varken vänstertrafik eller högertrafik - utan rätt och slätt trafik.

...du har mer armband och sjalar i din ryggsäck än du någonsin kommer att behöva - och du förstår inte riktigt hur allt har kommit dit.

...du oroligt undrar vad som är fel när det inte har varit strömavbrott på ett helt dygn.

...du blir lättad när du får reda på att det faktiskt var strömavbrott men att du måste ha missat det på något sätt.

...du kommer in i en affär som har prislappar på varorna och du tänke "här var vi oflexibla".

...du tycker, liksom resten av Indiens befolkning, att strecken som delar en väg i flera filer mest är där som prydnad.

...tre personer på en moped inte längre får dig att höja på ögonbrynen.

...det gör inte fyra personer heller. Inte ens om en av dem är ett spädbarn.

...du är van vid att indier finner dig väldigt lustig - och du förstår aldrig varför.

...du inte längre lägger märke till hur många som stirrar på dig.

...det finns ingen fråga som inte kan besvaras - och fullständigt förklaras - med frasen "det här är Indien".